Clara Gumpert: "Det behövs mer vetenskap i psykiatrin"

Clara Hellner GumpertI Quick-fallet ingick poliser och psykologer en ohelig allians och förhör skedde under terapiliknande former. Clara Hellner Gumpert arbetar för att psykologisk behandling ska utvärderas vetenskapligt och för att rågångarna mellan vård och rätt ska göras tydliga.

Föreläsningen ”Går det att skapa en seriemördare med hjälp av psykoterapi?” om Thomas Quick-fallet lockade hela 700 åhörare till Karolinska Institutet i slutet av januari. Clara Hellner Gumpert, barn- och ungdomspsykiater och verksamhetsschef för Centrum för psykiatriforskning var värd för föreläsningarna.

– En lärdom är att psykoterapi kan vara en mycket kraftfull behandlingsmetod, vilket är positivt om den används rätt. Här handlade det mer om biverkningar av psykoterapeutisk behandling som gått fel, något som vi bör bli bättre på att studera vetenskapligt, summerade hon forskarvärldens lärdomar.

Dagen efter ses vi över en kopp kaffe i centrum för psykiatriforsknings lokaler.

– Det intressanta med Dan Josefssons bok ”Mannen som slutade ljuga”, som handlar om Thomas Quick-fallet, är att den visar hur det kan gå när en grupprocess spårar ur och alla blir insyltade i varandra, säger hon.

För den som inte är bekant med fallet handlar det i korthet om en man som i dag kallar sig Sture Bergwall. På 1990-talet erkände han 39 mord när han gick i terapi på Säters sjukhus där han var intagen för rättspsykiatrisk vård. Han dömdes för åtta av morden men är sedan förra året frikänd från alla mordanklagelser. Terapin ihop med starka läkemedel fick honom att fabricera falska minnen. När polisen blandades in skedde heller inga regelrätta förhör utan han frågades ut med ledande frågor till dess att han gav ”rätt svar”, exempelvis om vad som hittats på mordplatsen.På senare år har forskarvärlden tagit avstånd från den terapiform som här användes, så kallad regressionsterapi, där en idé är att bortträngda trauman i den tidiga barndomen kan lockas fram, exempelvis sexuella övergrepp. Dessa trauman används sedan för att förklara de problem patienten lider av i nutid.

På föreläsningen talade även Richard McNally, professor i psykologi vid Harvard University, som anser att traumatiska minnen inte är något man glömmer. Däremot går det enligt honom att aktivt välja att låta bli att minnas. Det tycker Clara Hellner Gumpert låter vettigt.

– Det blir ett sätt att skydda sig, att försöka påverka sin egen hälsa genom att styra sitt tankeinnehåll, säger hon.

Hon beskriver ett möte med en kvinna som under sin tid i fosterhem utsatts för grova kränkningar, något som också fastställts med teknisk bevisning i form av spermafläckar. Ändå svarade hon nej de två första gångerna som polisen kom och frågade om något otillbörligt hänt. Men den tredje gången svarade hon ja.

– Hon beskrev för mig att hon hade lagt den här historien i en låda, låst den och kastat bort nyckeln. ”För annars skulle jag må så jäkla dåligt!”, som hon uttryckte det. Så visst kan man tänka sig att det går att välja att inte minnas, säger Clara Hellner Gumpert och fortsätter:

– Ytterligare en förklaring till att minnen av sexuella övergrepp kan dyka upp i en terapisituation är inte att minnet är bortträngt, utan att det är först i vuxen ålder som personen inser att det som skedde var ett gränsöverskridande.

Hon betonar dock att frågan om bortträngda minnen är ytterst kontroversiell och inte det hon själv ägnat sin forskning åt. Clara Hellner Gumperts egna kliniska arbete och forskning omfattar främst barn och unga och är inriktad mot psykisk sjukdom i kombination med impulskontrollstörning. I aktuell forskning har hon tillsammans med kollegor studerat missbruksbehandling och dess betydelse för återfall i brott. Via register har ett hundratal återfallsbrottslingar följts. De som deltar i planerad beroendebehandling, exempelvis med kombinerad läkemedels- och motiverande behandling, samt nykterhetskontroll, tycks ha minskad risk att återfalla i brott.

– Att få ordning på missbruket verkar skapa stabilitet i deras liv, säger Clara Hellner Gumpert.

Forskargruppen ska nu även undersöka om det med internetbaserad kognitiv beteendeterapi går att behandla vuxna personer som är beroende av spel. Det nya är att involvera både den spelberoende och en anhörig, vän eller partner, en metod som visat sig fungera väl vid alkoholberoende.

– Båda ska delta över webben och har lite olika upplägg men även gemensamma övningar. Vi arbetar nu med att ta fram behandlingsmanualer och till hösten är det dags att rekrytera ett hundratal par, säger hon.

Just internetbehandling är hett, både internationellt och i Sverige. Hos vuxna fungerar metoden väl för ångest och depression.

– Behoven är stora och nätbehandling kan öka tillgängligheten. Vi vill nu undersöka om det fungerar även för unga. Men mycket arbete återstår, exempelvis att anpassa behandlingen till olika åldersgrupper, säger Clara Hellner Gumpert och tillägger att de gärna vill se om denna behandling kan vara verksam för barn och vuxna vid självskadebeteende. Även när hon inte forskar har hon arbetat med att förbättra förutsättningarna för att forskningen ska kunna komma till användning.

– Jag vill att psykiatrin ska bli modern och bli bättre på att följa upp patienter. Jag har därför ägnat mycket tid åt att bygga den organisation som krävs för att bedriva klinisk forskning och utbildning, säger hon.

Enligt henne har det dock tidigare inom professionen funnits ett motstånd mot att bedriva forskning, inte minst om barns psykiska hälsa. En anledning kan vara att det är svårt att mäta behandlingseffekter när det handlar om barn och ungdomar som utvecklas.

– Det blir ju som att skjuta på rörligt mål och har gjort det svårt att bedriva systematisk utvärdering och forskning inom vårt fält, säger hon.

I just terapisituationen bör terapeuten enligt Clara Hellner Gumpert vara medveten om att det är starka krafter som sätts igång, och att terapeuten har makt över patienten genom sitt tolkningsföreträde och expertis.

– Därför måste vi använda metoder som är utprövade. Vi som arbetar under legitimationsansvar har alltid eget ansvar och det går inte att kontrollera allt som görs, men det handlar om att bygga en struktur där det är transparent vad man gör så att det kan utvärderas. Jag menar att man behöver förstå det på systemnivå, och att det inte bara handlar om den enskilda terapeutens fingertoppskänsla, säger hon.

Hon disputerade år 2001 på en avhandling om metoder för att bedöma barns trovärdighet vid rättegångar om sexuellt utnyttjande. Något hon då såg var att det fanns kommunikationsproblem mellan vården och rättsapparaten. Detta gör att hon ägnat tid åt att utbilda personer inom rättsväsendet, exempelvis genom att bihandleda två juristers avhandlingar och undervisa i rättspsykologi vid Stockholms universitet.
Just den här dagen ska hon på eftermiddagen föreläsa för poliser och åklagare om hur de bör förhöra barn med psykiska funktionshinder, som adhd eller Asperger.
Clara Hellner Gumpert beskriver det som att det handlar om två kulturer som möts – vård och rätt – där man också har olika filosofier.

– Då måste man veta var gränserna för den egna professionella kompetensen går, säger hon.

Hon beskriver hur hon, när hon gick jour på ett sjukhus, fick in en blåslagen kvinna. På frågan om hur det hela gått till kom det fram att det var en närstående som slagit. Kvinnan ville dock inte göra någon anmälan, men Clara Hellner Gumpert noterade ordbytet ordagrant i journalen.

– Sex månader senare ville hon anmäla och då gick det att rota fram journalen. Det är viktigt att minnas att informationen kan användas vid ett senare tillfälle, säger Clara Hellner Gumpert.

Klinikern ska alltså förstå vad som behövs vid ett åtal, men inte utreda brott.

– Det är när folk börjar glida över de här gränserna det blir svårt att värdera vad som är sagt, och det blir svårt att driva ett fall, eller så kanske det drivs på dålig grund, säger hon.  

Kan då något liknande som det vi har sett kring Thomas Quick/Sture Bergwall hända igen? Clara Hellner Gumpert funderar lite innan hon svarar.

– Jag tror att vi kommer att se rättsfall där det går snett på liknande vis. Exempelvis med felaktig handläggning av incestanklagelser på något dagis för att psykologer och poliser blandar ihop rollerna i sin iver att göra något bra. Och det kommer sannolikt också att uppdagas fall där det i terapirummet har skett sådant som är oetiskt. Men i takt med en tydligare akademisering av barn- och ungdomspsykiatrin kommer det bara att bli bättre framåt, säger hon.

Namn: Clara Hellner Gumpert
Titel: Barn- och ungdomspsykiater, forskare och sektionschef vid Centrum för psykiatriforskning vid Karolinska Institutet/Stockholms Läns Landsting.
Ålder: 55 år.
Familj: Sambo, tre egna barn och
tre bonusbarn.
Motto: ”Varför inte?”
Förebild: Den som kavlar upp ärmarna och gör jobbet.

Clara Hellner Gumpert om …

… psykiatrin på 1990-talet: ”Många i min generation har varit med om tossigheter under utbildningen, något som kommer upp när vi talar om Quick-boken. En kollega fick exempelvis instruktionen att rulla på golvet med en klient …”

… politik: ”Psykiatri har en politisk dimension, inte minst genom att psykisk ohälsa är dyrt för samhället. Här bör vi inom psykiatrin delta i diskussionen.”

… filmen ”Jakten” av Thomas Vinterberg: ”Den handlar om en man som arbetar på dagis där en flicka säger något som tolkas fel. Den ger en bra bild av hur fruktansvärt fel det kan gå ibland.”

… att arbeta kliniskt: ”Man räcker inte alltid till men det går alltid att göra något för den enskilda patienten, för att underlätta och dra åt rätt håll. Det är ett privilegium att arbeta med viktiga frågor, och psykiatri är viktigt.”

Text: Lotta Fredholm

Text tidigare publicerad i tidskriften Medicinsk Vetenskap nr 1 2014.

Länkar

PsykologiRättspsykiatri